Jaha, då är det dags igen.
Varannan lördag åker jag till Skellefteå för att antingen hämta mr B eller lämna honom till sin pappa. Min kära B bor två veckor här i Umeå hos mig och två veckor hos sin pappa i Luleå.
Men från och med den här söndagen kommer det att bli annorlunda, han ska börja 6 års i Luleå, alltså bo sin mesta tid i Luleå. Buuuuuuh!
Vi har gemensamt som föräldrar kommit framtill att det var det bästa för B. Men som mamma känns det inte alls lika roligt.
Har jag gett upp min son? Kommer han att se det som att jag har gett upp honom? Givetvis kommer han att komma till mig på helger och lov, men jag missar ju ändå en del av hans vardag. För att upprätthålla kontakten pratar vi på Skype med varandra, ett jättebra alternativ när man inte kan träffa varandra.
Finns det någon annan därute som har varit med om samma sak? Hur tänker du?